Redan då jag slog upp ögonen på lördagsmorgonen insåg jag att helgen inte skulle bli som nöjesbilagan i tunnelbanan förutspådat. Energin låg på noll och det var underbar att bara sitta och läsa min super-awesome-braiga bok i sängen vilket totalt motsätter sig mina förhoppningar om att skura toaletten.  Så det blev chilla galet som gällde tills jag tog mig i kragen och pallrade mig in emot city för att träffa Jenny och Emelina som kom i måndags =)

Det var jättetrevligt att se dem igen, vi fikade i spöregnet (för det har ju inte gett sig), kollade nagelack på Woolworths. När jag skulle hem så smög sig mörkret på utanför bussen och känslan av ”vinter-sverige” kom som en blixt från klar himmel. Deja Vú. Känslan av hur pälsen värmer var exakt, med en skillnad – pälsen var utbytt mot en vanlig tröja.

Naomi och hennes nya leksak Adam hade begett sig iväg på en bush-festival tidigare på dagen så det var med stor förvåning jag hittade alla hemma i soffan när jag äntligen steg in genom dörren.

Tiden gick och valet och kvalen om vare sig de skulle åka eller inte kvarstod. Vid halv 1 (på natten) kände vi, fuck it – lets go! Så vi tryckte in oss i bilen med mat, alkohol, vatten och musik. En och en halv timma senare befann vi oss i Moss Vale när Nat börjar läsa instruktionerna dit och inser att Belanglo State Forest, in which the party is, är den skog som omnämns i ”Wolf Creek”. En film som handlar om australiensiska massmördare, i denna del handlar det om en sjuk människa som mördade liftare och dylikt folk och begravde dem i Belanglo State Forest. Vägvisningen var för övrigt kass och förde oss off track flera gånger, en gång stannade vi en taxichafför och bad om vägen till denna underliga skog – han måste undrat varför vi ville åka dit mitt i natten… hehe

Allt eftersom vi närmade oss skogen kan jag säga att jag förstår varför. BÄSTA stället att gömma lik på, hur fucking jävla creepy som helst! Nu kommer det roliga, eftersom vi inte kom dit fören vid 2-3 am var det pitch black och regnet hade skjölt bort alla skyltar, så när beskrivningen sa följ skyltarna hade vi inte mycket att gå på. Vi körde genom terräng som kräver en jeep, genom lera, över branta kullar och backar, stenar och allt detta mitt i seriemördar skogen utan mobiltäckning…

När vi stod i det absolut sämsta stället fastnade bilen i lervällingen mellan två branta, leriga och steniga backar… vi körde konstant med låsta dörrar och mörkret var skrämmande påträngande.

När det började ljusna vid halv 6 gav vi upp och åkte till Berrima där Ns mamma bor och satte oss på ett fik, åt frukost och skaffade lagom med krafter för den 2 timmar långa resa hem.. Vid 11 var vi hemma för att möta en fientlig men ack så skön säng…

Det var en sinnessjukt ovärd natt men jag skulle inte göra det ogjort för allt i världen. Adventure!

OCH vi såg en levande wombat vandra över vägen, massor med kängrus, en räv och lite gäss…